Kan man strejka mot livet, sådär i största allmänhet?

I så fall känns det som att det är läge för det nu.
Det från början (när det var lugnt och fritt och inte så mycket barn) så entusiastiska förskoleklassbarnet klamrade sig fast vid mig när jag skulle lämna i morse.
"Jag vill inte va i skolan längre och jag vill inte att du ska gå!"
Nu sitter jag och lillebror hemma en liten stund eftersom jag börjar jobba sent men skolan börjar ju när den börjar så sovmorgonen uteblir ändå.
Den här veckan börjar dessutom trasslet, med kvällsmöten och tidiga stängningar både här och där och en Martin som ska på sova borta konferens.
Och lille Malte-boken ligger så snällt i en kartong i sovrummet och väntar tålmodigt. Jag vill inget hellre än kuska runt till bokhandlare med den eller fixa sagostunder på bibliotek eller skriva färdigt tredje manuset. Men det finns inte en sekund över till det.
Fy attans rabarber vad jag vill strejka idag. För jag vill inte, vill inte, vill inte det här. Stressa, tjafsa, krångla mig ur en klamrande famn med tagg i hjärtat och klump i magen.