Date-night!

Killarna har blivit hämtade av mina föräldrar och ska ha en lovdag hos mormor och morfar imorgon. Martin sitter på tåget hem från Stockholm och jag sitter hemma och håller tummarna för att inget ska försena tåget från Stockholm. För om det kommer in i tid ska vi äta middag på stan ikväll.
Tapas på Pinchos hade vi tänkt oss. Date-night liksom!
Och oooo så trevligt det ska bli!

Mammas pöjk!

Hört från lekrummet i morse:
Agust: Jag hette Erik på leken.
Ebbe: Mm. Och jag heter Martin Widmark.

Ibland känner man sig ganska lyckad som förälder ändå!


Bilden har jag lånat här

(Martin Widmark = författare till böckerna om LasseMajas detektivbyrå, reds. anm)

Jag tror minsann...

...att jag är färdig med nya manuset! Det som handlar om några helt andra än Malte och Märta.
Så färdig som jag kan bli i det här läget i alla fall.
Jag är ganska nöjd. Inte jättenöjd, men ganska. Jag brukar liksom aldrig bli det, jättenöjd alltså, jobbar inte så tydligen.
Så, så färdig som jag kan bli och ganska nöjd, inte så dumt faktiskt. Det känns riktigt skönt!

Soff-helg

En stor del av den här helgen har spenderats i soffan. Vi har kollat bra barnfilm (Totoro igår Loranga, Mazarin och Dartanjang idag), mumsat godis, barnen har lekt, jag har skrivit.
Jag har inte ens gått utanför dörren sedan jag kom hem i fredags. Och gusågött det har varit!

Regn och härligt möte! Och så lite längtan.

Ja. Det har dagen bestått av idag.
Igår jinxade jag den häringa hösten med att högt och klart basunera att "Tänk att det inte börjat regna än, visst är det fantastiskt va!?!". Skulle jag INTE ha sagt. Tydligen. Jeeeezes vad det har regnat idag, och gör fortfarande ju. Hua!
Men det har varit en bra dag ändå. Hade ett så härligt möte med entusiastiska människor idag som genast gick igång och började spåna på idéer kring hur de kunde främja högläsning i sin verksamhet. Härliga, fina, konkreta idéer! Det dämpade min existentiella kris avsevärt!
Nu sitter jag hemma i soffan, lyssnar på regnet, skriver lite på nya manuset och längtar. Martin och killarna har varit hos svärisarna sen i söndagskväll. Ikväll kommer dom hem. Det blir fint det!

Nya jobbet

I två veckor har jag ägnat mig åt att läsa om, tänka på och prata om läsning. Framförallt högläsning. 

Det är oförskämt roligt! Och så väldigt, väldigt annorlunda. 

Lite existentiell kris får jag av att inte jobba i barngrupp. Gör jag nytta nu? Så funderar jag titt som tätt. Jag hoppas det, jag tror det. Att det ska bli något bra av allt läsande, tänkande och pratande!

Det kom ett brev

I veckan fick jag ett brev. Det är ovanligt i sig. Ännu ovanligare var att brevet var från mig själv!

Det var en annons i tidningen O.S.A (som jag har för mig var en sådan där gratistidning som fanns i uppehållsrummet på gymnasiet, men vet ej riktigt?) 1994 där man uppmanades att skriva ett brev till sig själv som skulle levereras om 20 år. Jag hade absolut inget minne av detta, och har fortfarande inte egentligen fast jag sitter här med ett nio (NIO!!!) sidor långt brev från en 18-årig Karin.

"Till Karin, 38 år" börjar det, och slutar med en Karin Boye dikt om livet.

Och det var så rörande och fint på ett väldigt overkligt vis att få sådan direktkontakt med den som var jag. Då. Mycket av henne finns kvar, men inte allt. Lite mindre osäkerhet, ingen ätstörning. Till exempel.

Får en orimlig önskan att få skriva tillbaka.

Hej igen!

"Nämen, hoppla, hoppla! Värst vad hon var flitig med inläggen nudå. Så ovanligt!" skulle man kunna tänka nu.
Mm. Det är bara för att jag egentligen skriver. Manus alltså.
Martin har åkt iväg med Ebbe på kalas på en gård en bit utanför stan och Agust leker med en av kusingrannarna och har absolut noll och inget behov av min uppmärksamhet just nu.
Och så ser min skrivtid oftast ut. Sporadiska stunder som uppstår i det som är mitt ganska röriga småbarnsliv. Då tar jag datorn i knät och sätter mig i soffan, gärna med tv:n påslagen.
När jag skriver bilderboksmanus börjar jag med en "genomskrivning". Jag öppnar ett dokument, skriver rubrikerna som rätt och slätt lyder "Uppslag 1", "Uppslag 2" osv hela vägen till "Uppslag 12". Och sedan skriver jag på och försöker att inte haka upp mig för mycket på formuleringar, utan försöker bara få upp stommen i berättelsen. När det är gjort börjar jag om från början och finputsar, om och om och om igen, tills jag känner mig hyfsat nöjd.
Ett sådant "genomskrivet" manus har jag på tredje delen i Malte-serien, "Malte Modig och arga tanten". Det har jag kört en finputsningsrunda på, men det behöver många till innan det känns färdigt.
Nu låter jag det vila lite, så att jag kan titta på det med fräscha ögon om ett tag.
Istället håller jag på med det nya manuset som jag också tänker mig ska bli en serie. Jag har skrivit mig fram till uppslag 9 och nu måste jag klura lite innan jag kan skriva vidare. Antar jag, eftersom jag hela tiden glider iväg på tangenterna och klickar in mig här och lite hit och lite dit på internättet.
Jag har funderat mycket på det där, hur det hade varit att ha en längre period vikt för bara skriv, hur jag hade hanterat det. Jag tänker mig att det skulle vara fantastiskt, men lite kan jag också tänka mig att det hade känts så ovant att skriva på det viset att jag hade blivit helt blockerad.
Hursomhelst står det överst på min drömlista just nu, chansen att ta reda på det någon gång!
Nä, nog prokrastinerat, nu ska jag klicka mig tillbaks till manuset! Tjingeling!

Malte här och där

Ja, så har vi varit på bokmässa, Malte och jag. Det var roligt! Framförallt att prata med de andra som också gett ut böcker på samma förlag.
Men vi kände oss väldigt, väldigt små i bokhavet, både jag och Malte tror jag.
Därför känns det så väldigt, väldigt bra att spana efter bibliotek som köpt in "Malte Modig". För det är jäääättemånga faktiskt. Och det är så himla roligt att veta att i exempelvis Nottebäck och Älvkarleby och en massa andra ställen som man inte ens visste fanns, så finns boken hemma hos någon.
Den blir läst! Hurra!
Annars har jag i veckan ägnat mig åt mitt nya projektjobb samt åt att vara jätteförkyld.
Projektet känns som en riktig utmaning, svårt men roligt! Det känns konstigt att inte ha en massa barn omkring sig hela tiden. Jag har länge tänkt att jag behöver paus från just den delen av mitt yrkesval, men nu när jag har det känner jag att jag nog kommer sakna just det ganska mycket, ganska snart.
Förkylningen känns bara blä. Framförallt det som alltid, alltid, oundvikligen utan undantag kommer när förkylningen klingar av för mig, hostjäkeln. Jag hostar och hostar och hostar. Och hostar lite till.
Det är sådär.