Surrealism

Igår fick jag nypa mig i armen ett par gånger för att försäkra mig om att jag inte var med i min barndoms favvoserie Twilight zone (eller favvo och favvo förresten, jag hade nog ett slags hatkärlek förhållande till den eftersom jag är en sån rädd liten människa).
Först fick jag veta att min förläggare hade lagt ut min författarpresentation på Idus hemsida. Författarpresentation! I listan bland alla andra, bara sådär, fanns jag med!
Och som om inte det vore nog upptäckte jag sen att Svensk bokhandel presenterade sommarens debutanter och där fanns jag också med i listan bland alla andra, bara sådär. Några rader under Josefine Bornebusch. Bara en sån sak!
Man kan inte läsa hela porträttet utan inloggningsuppgifter, men så här skrev jag:

”Jag har alltid drömt om att skriva böcker.”

Vilken erbarmligt klichéartad mening, men vad ska jag säga, det är ju faktiskt just så det är!

Sen jag var 8 år har jag varit en skrivande människa.

Då började jag skriva dagbok och dokumentera viktiga saker som att jag ”dansade trykare med Magnus” på klassdiscot (vilket jag med halvlyckat resultat senare försökt sudda ut eftersom den informationen tydligen kändes lite farlig att ha liggandes bara sådär) och annat stort som smått om livet.

Sen fyllde jag en dagbok till och en till och en till. Och många till.

Tillslut blev det lika naturligt och nödvändigt som att andas, behovet att sila livet genom ord.

Och drömmen om den där boken med mitt namn på pärmen och mina ord i fanns där alltid, men den blev med tiden som en helig ko. Den fick ligga intill hjärteroten, orörd.

Tills jag var föräldraledig med min yngste son, då hände det något. I slutet av ledigheten bestämde jag mig bara för att sluta drömma och börja försöka. På riktigt.

Att det skulle bli just en bilderbok var en självklarhet för mig. Jag älskar bilderböcker, de korta kärnfulla meningarna, samspelet mellan ord och bild, för att inte tala om samspelet mellan den som läser och den som blir läst för.

Och det blev ju faktiskt en berättelse med början, mitten och slut och nu ska den berättelsen bli en bok. Med mitt namn på pärmen och mina ord i.

Jag är och har alltid varit en riktig bokmal. När jag konsumerar litteratur vill jag ryckas med, gå in i andra världar, verkliga eller overkliga spelar ingen roll bara de berör mig på något vis.

Jag vill identifiera mig med huvudkaraktärerna och pröva deras tankar och känslor.

I bästa fall ändrar det mitt sätt att tänka kring något eller gör något synligt som tidigare varit osynligt.

Och jag tror inte att det är annorlunda för en 5-årig bokmal tillexempel.

Min berättelse heter ”Malte Modig” och om den kan få en endaste liten bokmal att bli berörd eller tänka nytt kring rädslor och mod efter att ha prövat Maltes tankar och känslor, då blir jag så lycklig så hälften vore nog!

En liten skämsfaktor är bara den där förjordade bilden. Det skulle ju vara bild både till presentationen och porträttet och jag har ca en endaste bild som överhuvudtaget är acceptabel från de senaste fem åren. Och det är en selfie (ca min enda selfie någonsin dessutom). Så medans alla andra, som helt normala människor har bildtexten "Fotgraf insert valfri person som inte är dom själva", så har jag alltså "Fotograf jag själv" som en helt onormal människa. Men, men jag överlever skammen, petitesser i sammanhanget.

Jädrars vilket redigt och långt skrytinlägg det här blev känner jag, men vet ni vad, det känner jag däremot ingen skam över, alls. Jag är stolt!

Fotograf: Jag själv