Ett kungarike för lite skrivtid

Jag har det tredje Malte-manuset på god väg i datorn, nedklottrade idéer om en annan bilderboksserie och tankar i huvudet om en serie för nybörjarläsare. Skrivlust också, massor. Och självklart skulle jag kunna sno till mig lite tid här och där för att skriva, som nu till exempel. Det jag inte har dock, är ork. Kom den inte väldigt tidigt i år, den stora TRÖTTMAN? Det är ju faktiskt augusti en liten stund till för sjutton gubbar!

Nu har det börjat om igen!!!

Nu är det klart! Om allt går som det ska så kommer bok nummer två om Malte, "Malte och glitterhästen", ut i början av 2015. Bästisen Märta är förstås med igen och en rosa glitterhäst med regnbågsman spelar en central roll.
Avtal är påskrivet och den här fantastiska perioden när jag då och då får fantastiska mail med fantastiska bilder på Malte och gänget är inledd. LYCKAN!!! GLÄDJEN!!! LYXEN!!!
Ni får ursäkta strösslandet med utropstecken, men den här situationen kräver liksom det!
Den här gången är det dessutom förlaget som står för kalaset, så det känns på något vis lite mer på riktigt nu.
Det tar vi några utropstecken till på tycker jag!!!!!!

Tjuvkik från Kajsas instagram igår:

SÅ TACKSAM!!!

Jag tror bestämt att jag ska skriva en självhjälpsbok. Japp, det ska jag göra. Och den ska heta "När du behöver love-bombning i ditt liv; skriv en bok!".
För alltså. ALLTSÅ! Som jag blivit på-hejad och peppad av en himlans massa finisar under den här resans gång. Man blir ju så pirr-i-magen glad av sånt va! Alla borde få uppleva det!

En recension!

Här kan man läsa vad Sanna Juhlin på barnboksbloggen Barnboksprat tyckte om Malte Modig.
Och, ja, vad säger du Kajsa, Emma Adbåge och Pija Lindenbaum, inga dåliga namn att bli nämnd i samma andetag som, eller hur!?!
Detta, och det faktum att förkylningen vikt hädan åtminstone en smula, gör att jag riktigt känner livet i mig idag. Smutt!

Over and out.

Idag skulle jag ha haft tidigt pass på jobbet, hämtat killarna och sen bett dem hålla mig i handen så att jag kunde få mod till att knalla in på Mariaplans bokhandel och presentera Malte. Sen skulle vi eventuellt ha klämt in en tur till förlaget också för att hämta hem en till låda med böcker (vem kunde anat att 100 ex skulle gå åt i ett nafs!?!).
Nu gjorde jag inget av allt det. Istället har jag legat i soffan pricksis hela dagen, snutit upp x antal paket näsdukar, haft ångestklump i magen för att mina kollegor får ett par tuffa dagar, och låtit mina barn (varav ett barn inte heller helt friskt och det andra barnet mycket uttråkat) titta på film/tv/iPad under tiden.
Nu är klockan 20.30 och jag ligger i sängen med mysbyxor, kofta, fårskinnstofflor samt ett huvud som dunkar och känns ett par storlekar större än vanligt, och lite luddigt på nå't vis.
Så det kan bli ibland va. Tack och gonatt.

Kan man strejka mot livet, sådär i största allmänhet?

I så fall känns det som att det är läge för det nu.
Det från början (när det var lugnt och fritt och inte så mycket barn) så entusiastiska förskoleklassbarnet klamrade sig fast vid mig när jag skulle lämna i morse.
"Jag vill inte va i skolan längre och jag vill inte att du ska gå!"
Nu sitter jag och lillebror hemma en liten stund eftersom jag börjar jobba sent men skolan börjar ju när den börjar så sovmorgonen uteblir ändå.
Den här veckan börjar dessutom trasslet, med kvällsmöten och tidiga stängningar både här och där och en Martin som ska på sova borta konferens.
Och lille Malte-boken ligger så snällt i en kartong i sovrummet och väntar tålmodigt. Jag vill inget hellre än kuska runt till bokhandlare med den eller fixa sagostunder på bibliotek eller skriva färdigt tredje manuset. Men det finns inte en sekund över till det.
Fy attans rabarber vad jag vill strejka idag. För jag vill inte, vill inte, vill inte det här. Stressa, tjafsa, krångla mig ur en klamrande famn med tagg i hjärtat och klump i magen.

Hur många minuter är det tills det är semester igen?

Ebbe är mycket för att räkna minuter nuförtiden. Den här senaste veckan som började med hans födelsedag i måndags och avslutades med kalasande i dagarna två på helgen har det blivit väldigt många minut-frågor.
"Hur många minuter är det kvar tills dom kommer nu då?"
"Tja, det är ca en minut sen du frågade sist och då var det 180 minuter kvar, så ca 179 skulle jag tro."
Lite typ så har det låtit hemma hos oss.
De här första veckorna med heltid på jobbet, skolstart för Ebbe och fullsmockade helger har varit aningens dränerande måste jag säga. Och efter dagens barnkalas känner jag att en semester skulle sitta rätt fint faktiskt, eller åtminstone en liten ynka helg till på direkten utan att passera gå.
Verkar inte bli nåt med det tyvärr. Så jag får snällt vänta med att vara ledig igen i drygt 10 000 minuter eller vad det nu blir till nästa helg. Helt enkelt.

Jag bara undrar?

Det här med att ha barn och arbeta i kombination, jag vet inte jag. Jag är skeptisk. För det här nya livet med två vuxna som jobbar heltid och barn som spenderar sina dagar på skilda ställen och så all den här jädrans logistiken med lämna och hämta och möten hit och möten dit och studiedagar här och studiedagar där, det är ganska utmattande faktiskt. Det är tisdag i arbetsvecka nummer två på den här terminen, och jag är helt slut.
Ska det vara så här? Livet? På allvar?
För övrigt vill jag bara föra till protokollet att vi numer har en son som är sex år, SEX ÅR liksom!
Igår blev det badhus och hamburgare och glass till efterrätt efter jobb och förskola. Sexåringen och lillebror var mycket nöjda och föräldrarna var sentimentalt gråtmilda. Det var fint!

KOLLA, KOLLA!!!

Den finns, den finns, den FINNS!!! 

Om man är sugen på en vardagsnära berättelse om vänskap, rädslor och mod, med fräscha könsroller och som passar för ungefär 3-6 åringar, då kan man klicka sig till Adlibris, bokus, cdon eller Idus. 

Då skulle jag bli hoppa-upp-och-ner-och-springa-runt-i-rummet-glad!

När man...

upptäcker att de där mms:en med inbjudningar till ett kalas som någon man älskar ganska mycket har längtat efter i ett helt långt år, faktiskt inte blivit skickade överhuvudtaget och när man inser att man gjort något knas så att de inte gått iväg och man inte ens har fattat det fast det var ganska så jäkla uppenbart. Då. Då känner man sig som en ganska skruttig mamma faktiskt.

En enkel till Mars? Tack, men nej tack.

Imorgon börjar jag jobba. Jag har inte haft så här lite börja-jobba-ångest... kanske någonsin faktiskt. Ebbes första dagar på fritids har varit så himla lyckade, mamma och pappa har anmält sig som frivilliga hämtare av våra barn när det kör ihop sig, och snart kommer Malte-boken och det känns så väldigt, väldigt spännande och roligt (och liiite nervöst). Jag har inte ens tänkt särskilt mycket jobbtankar idag.
Istället har jag tänkt ganska mycket på Mars. Planeten alltså. Egentligen började jag tänka på Mars redan igår när Kattis Ahlström på Nyhetsmorgon på 4:an annonserade att man idag skulle prata om Mars One. Jag hade aldrig hört talas om Mars One förut, som alltså är ett projekt som planeras att förverkligas om nio år då två människor ska åka till Mars för att aldrig återvända till jorden. Sedan ska ytterligare två skickas iväg vartannat år. Tanken är alltså en mänsklig koloni på Mars. UTAN MÖJLIGHET ATT NÅGONSIN ÅTERVÄNDA!!! Och allt ska filmas och sändas world wide. När det ideella företaget som står bakom projektet (Holländskt tror jag om jag har fattat rätt) gick ut och sökte frivilliga, var det tusentals som anmälde sig på studs.
Jag vet inte var jag ska börja ens en gång i alla tankegångar det här sätter igång alltså. Ångestframkallande, klaustrofobiskt, hissnande och kittlande och "Skojar dom eller ÄR det verkligen på ALLVAR?"! Ja, men lite så sitter jag här och tänker nu istället för att tänka jobbtankar.
Vad gör ni'rå?

Läslust

Böcker och läsupplevelser har varit en viktig del av mitt liv sen ... ja, sen alltid.
Men det går ju upp och ned med läslusten. En lång period har jag inte känt någon alls, och då känns det så märkligt tomt på något vis. I år har den återvänt, med full kraft och saker och ting känns mer så som det ska vara.
10 utlästa har det blivit än så länge 2014, ingen enorm boktrave egentligen, men för mig är det en betydlig förbättring.
Känner mig så glad för det, böcker gör mig glad.

Årets trave so far:

Ego-morsan

Herregud! Här skrävlade jag loss igår på diverse sociala medier om vår bok och nämnde inte ett pip om det som egentligen var gårdagens viktigaste händelse. Nämligen storheten i att min förstfödde son började skolan (eller fritids då om man ska va petnoga). Gladare unge var nog svår att hitta i den här landsändan. Han riktigt studsade upp och ned på cykelsadeln på vägen dit och sjöng en improviserad "Jag ska börja i skolan"-sång. Och ännu trevligare var ju att han studsade lika mycket på hemvägen och sjöng en ny, lika improviserad "Jag har börjat i skolan"-sång.
Det var en fröjd att vara mamma till det där glädjeruset igår måste jag säga. Gäller bara att hålla uppe det här goda humöret i en sisådär 13 år till då, det ska väl bli...äh...lätt som en...äh...plätt. Eller?

AnnaKarin Lindgren, var du än är, vem du än är, gu vad jag gillar dig!!!

Vi har fått läsa den första recensionen, ett lektörsutlåtande från Btj (Bilbliotekstjänst). Och jeeedrar, vilket utlåtande sen. Förkyld som skam är jag men det kvittar lika just nu. För HÖR här bara på dessa go'bitar av vad lektören AnnaKarin Lindberg tyckte:

"Malte Modig är en klok bok om att vara helt vanligt rädd, när "räddet" tar över. Texten av Karin Jacov är full av kluriga, roliga och filosofiska formuleringar som faller naturligt. Kajsa Linds bilder är enkla, naiva och uttrycksfulla och tillför texten ytterligare känsla /.../ Boken beskriver, ur ett barns perspektiv, ett dilemma med en existentiell klangbotten blandad med en välformulerad humor. Jag tror många barn kan känna igen sig i den här historien."

Lycklig.Som.Ett.Barn.På.Julafton.

Eller kanske femtio barn förresten, hundra, en miljon!?! Äsch, det går inte att mäta. Men ni fattar, JÄTTE!!!

Semester 2014, du får med beröm godkänt!

Tiden har som vanligt gått alldeles för fort, men vi har också hunnit med en hel del. Veckan på Gullholmen, två vändor med båten, hemmahäng, både själva och med annat fint folk på besök. Så mycket solsken, så många glassar, så mycket värme, så många kalla öl, så mycket bad, en sexåring som lärt sig vissla och simma själv med armpuffar (fyra simtag utan!) och en treåring som slutat med blöja.

Min semester är visserligen inte slut, jag och grabbsen är lediga den här veckan ut också. Men på onsdag ska vi börja skola in storebror på fritids och Martin har börjat jobba idag, så det känns liksom ändå lite över och förbi. *sorgsen suck*

Lite oro inför den halva av året som ligger framför oss har börjat krypa sig på. Hur fadiken ska vi få ihop det här med lämna och hämta och kvällsmöten och hej och hå egentligen nu när jag också ska jobba heltid och SKIFT dessutom!?! Och så boken, BOKEN för sjutton gubbar! Den kommer ju snart. Hur tänkte jag där då!?! Att säga att jag är obekväm med att stå i centrum är en kraftig underdrift, men jag vill ju så förtvivlat gärna att många, många, många ska läsa om Malte. Och tycka om. Hur ska det gå ihop hade jag tänkt mig då!?!

Många frågor som börjar hopa sig. Noll, nada, niente svar på dom dock.

Nej, nu ska jag djupandas, titta på lite fina bilder och kapsla in värmen, solen och skratten från den här semestern. Konservera, spara, för att plocka fram i vintermörkret.

Sen ska jag sätta på kaffe och värma rabarberpaj. Allt ordnar sig, hakuna matata osv, osv.