Det var en annons i tidningen O.S.A (som jag har för mig var en sådan där gratistidning som fanns i uppehållsrummet på gymnasiet, men vet ej riktigt?) 1994 där man uppmanades att skriva ett brev till sig själv som skulle levereras om 20 år. Jag hade absolut inget minne av detta, och har fortfarande inte egentligen fast jag sitter här med ett nio (NIO!!!) sidor långt brev från en 18-årig Karin.
"Till Karin, 38 år" börjar det, och slutar med en Karin Boye dikt om livet.
Och det var så rörande och fint på ett väldigt overkligt vis att få sådan direktkontakt med den som var jag. Då. Mycket av henne finns kvar, men inte allt. Lite mindre osäkerhet, ingen ätstörning. Till exempel.
Får en orimlig önskan att få skriva tillbaka.
Jag är så avis på alla som har fått de där breven!
SvaraRaderaDet var jag med dagen innan när jag läste om andra som hade fått! Så jäkla dåligt minne, tydligen!
RaderaOckså avis, låter helt fantastiskt!
SvaraRaderaSå himla rolig idé, overklig men häftig känsla att läsa brev från sig själv!
Radera