So far: bara en väldans massa älsk!

Idag var vi på upptäcksfärd i skogen på berget bakom vårt hus. Och där fanns blåbär OCH kantareller. Det är så mycket skojs med det här husägandet än så länge så att jag knappt klarar av att hantera det. Jag fattar ju att det kommer komma grejer med husägandet som vi kommer svära över också framöver. Men just idag känns det som att vad som än komma ska så är det värt det. Så in i bänken!

Hej bloggen!

Jag lever! Det är bara det att vi liksom mer eller mindre flyttat in i huset och rivit ut köket och lever i påsar och sover på luftmadrasser och rensar bland alla grejer som fanns kvar efter den tidigare ägaren och rensar rabatter och hoppar studsmatta och packar i lägenheten i stan och... ja, lite sånt.
Oj vad vi kommer behöva semester efter den här semestern! Men också: Oj vad vi mår bra!

Ur led är tiden

Lite den feelingen jag har nuförti'n. Av följande anledningar:


1. Herregud vi äger snart ett HUS, där vi ska BO, liksom HELA TIDEN, som INTE ligger i MAJORNA!!!


Jag har flyttat några gånger förut förstås, men jag har bott i ungefär samma kvarter sedan 2001, i fjorton år alltså. Och nu ska jag flytta hem till lilla hemstaden, till och med utanför lilla hemstaden. Det märkliga är, att fast jag aldrig har bott i vare sig kvarteret eller orten vi ska flytta till förut, så börjar det kännas som att jag längtar hem. Hem till vårt hus. Mycket märklig känsla.


2. Och så är det det här med vardagslogistiken som alltid är lika spännande när man har barn som ska lämnas och hämtas på olika ställen. Samt är nödd och tvungen att själv ta sig till och från en arbetsplats.


Killarna har fått plats i skola och förskola. Martin kommer nog spara in någon minut till och med på sin restid till jobbet i och med pendeln. Fint så. Men jag då? Vart ska jag ta vägen? Det tar nästan en timme att åka kommunalt till mitt jobb från huset. För en som är van vid att röra sig på en area stor som en fotbollsplan ungefär så känns det avståndet och den restiden horribel. Samtidigt har jag ju precis börjat komma in i jobbet på nya förskolan, börjat känna mig lite varm i kläderna.
Ja herregud som det här huvudet går i spinn alltså av alla tankar på ALLT!
Gud vad trött jag blev nu, ska nog lägga barn nu och blunda lite jag med. Be still my spinning head!

Huset

Nedrans seg förkylning den här familjen har åkt på. Vi hostar och snorar en del fortfarande, men alla är åtminstone på benen och i hyfsat skick.
Och så var det huset då, det som vi liksom har gått och KÖPT då'rå. Det gick ganska fort allting, från att tanken om att vi skulle vilja ha eget hus började gro till att vi faktiskt blev med ett.
Först var vi väldigt bestämda på att vi ville bo kvar i Göteborg, men ganska snabbt skiftade vi fokus från plats till hus. Vi ville hitta det där huset som kändes hemma. Och det här gamla 1800-tals huset i Ytterby utanför Kungälv, med eternitplattor, 70-tals inredning och gigantisk trädgård gjorde det. Genast när vi klev över tröskeln kände vi det båda två. Mycket häftig känsla! Det ligger jättenära pendelstationen där tåget in till Göteborg tar 17 minuter och det går en gång- och cykelbana hela vägen till mina föräldrar.
Så nu håller jag på att slita ut hela internettet med allt googlande på tapeter, golv, kök, utemöbler och en miljon andra husrelaterade grejor. Mitt i juli får vi tillträde och killarna har fått plats på förskola och skola i Ytterby så innan skolorna startar i augusti ska allt och alla vara på plats. Overkligt!



Ja, så ligger det till med livet. Vad gäller skrivet så har jag precis börjat på ett nytt bilderboksmanus, det handlar om syskonkärlek. Kapitelboken har varit orörd i ett par månader. Det är svårt att få flyt i det när man bara har korta stunder här och där tycker jag. Som jag drömmer om en hel skrivdag i veckan, osunt mycket gör jag det. Men det får vänta. "Gå ner i tid" känns inte som en mening som passar så särdeles bra ihop med "omfattande hurrenovering", på nå't vis.

Stackars lelle bloggen!

Kan vara norra Europas mest försummade blogg detta faktiskt. Svårt att bevisa förstås, men jag har en känsla av att det kan vara så.
Och här som det hänt så mycket grejer och allt. Eller mest en grej egentligen, men vilken grej sen! Vi har köpt hus! En annan dag när jag inte är dunderförkyld och fylld av samvetskval för att jag är hemma från jobbet en vecka när det verkligen inte är nån bra idé att vara det, ska jag berätta mer om huset och flytten. Förhoppningsvis kommer den dagen väldigt snart, för dunderförkylning och samvetskval tröttnar man ganska snabbt på.

Säng, säng, säng!

Det senaste, tja vet inte riktigt men, halvåret kanske, har vår 4-åring sovit i vår säng. Men icke så igår. För då ville brorsorna sova tillsammans i storebrors säng. Och samma visa ikväll. Det är ju så himla mösigt det där, med stor och liten tätt ihop, trygga av varandra. Så, hepp, hopp,  nu ska här stökas om lite så att de får ett gemensamt sovrum och ett gemensamt lekrum istället. Och jag finkammar nätet på hashtaggen "syskonrum" och funderar på vad som ska flyttas hit och dit. Sånt livar ju alltid upp. Särskilt medelst rödvin och choklad som tilltugg!

Långhelgen, jag längtar efter dig!

Nu har jag jobbat på den nya förskolan i drygt en månad. Och jag är så trött. Så väldigt trött. Barnen har nästlat sig in i hjärtat förstås, det går ju fort det där. Och det är en bra arbetsplats med bra kollegor. Men ändå finns det där. Tvivlet. Undran. Om orken håller på att ta slut. På riktigt.
Och om det nu skulle vara så, vad i hela världen ska jag göra då?